Har varit nere i Karlskrona idag, hos min bror. Jag mamma pappa & Johanna åkte på morgonen och var framme vid 12, då mötte vi Kristofer på basen och åkte in till stan och åt innan mötet och rundturen på båten.
Känner mig lite konstig nu efteråt, antar att känslan är tomhet och att verkligheten har kommit ifatt mig. Nu när man fick se ansiktena på befäl och vänner till bror, se hur det ser ut och fått se båten och allt som gällde den så blev allt så verkligt. Han åker den 12/3, om två veckor, och är borta i ett halvår. Jag är jättestolt över honom att han följer sin dröm och gör något så betydelsefullt som detta, men känns ändå jobbigt att se honom åka till Afrika, till oroligheter och fartygskapare. Kommer kunna ha någorlunda kontakt, kan skicka mail och han kan ringa ibland med en satellittelefon men det vet man aldrig hur lång tid det kan bli emellan samtalen.
Tvivla aldrig på att jag är stolt, för det är jag, enormt. 3,5 miljoner människors överlevnad beror på deras och många andra länder och fartygs insats. Syftet med insatsen är att se till att WFP, World Food Programe's, matlaster och även andra fartygs laster når fram till befolkningen. Och självklart ingripa vid en kapning om dom finns i närheten, det är det som skrämmer mig mest tror jag. Piraterna som härjar i Adelviken, utanför Somalias och flera länders kust, kapar fartygen och begär enorma lösensummor för att släppa dom. Jag trodde jag visste ungefär hur stora summorna var, men efter idag inser jag att jag inte hade en blekaste, det är något enorma stora summor pengar och det är så många fartyg som kapas att jag inte förstår hur någon på denna jord har råd med det. Men det jag egentligen behövde ha sagt nu, är att verkligheten kom ifatt oss idag, och det var jobbigare än någon av oss trott.
Nu behöver jag lite sömn. Har lite foton från båten, men orkar inte lägga in dom nu. Dom kommer kanske framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar